Sin placering till trots, nästan mitt i centrum och ändå inte långt från E4an, är den en lugn plats. Kyrkogården.
Allt är stilla på ett sätt men ändå full fart...
Fåglar som inte är "folkskygga", utan sitter kvar på cykelväg och stigar när man kommer. Speciellt denna tid, det är "kärlek" i nästan varenda buske och träd. Kvittrande glatt och uppspelta i vårsolen.
- Titta en Bofinkshona så vacker ho´är, säger den äldre damen när jag precis ska passera henne.
- Jo svarar jag, det är härligt. Även att höra vårkvittret, djurlivet och omgivningen är vacker här.
Damen tittar på mig och säger med ett leende:
- Unga flicka, du ska inte tycka att det är vackert här.... jag är gammal och väntar på att inte behöva gå hit på egen hand utan komma hit och bli kvar här.
Fast jag förstår att du gått hit och besökt under en längre tid, jag beklagar. Annars tycker man inte att det är ro fullt och vackert här.
Hon har rätt, många år har gått sedan första besöket. Ett riktigt "skitställe" att besöka när jag tänker efter.
En plats för ilska, frustration och längtan. Men samtidigt en rofylld plats.
Men kära nån, hur tragisk är jag ? Jag gillar att gå till kyrkogården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar