Om någon undrar; jo jag somnade en stund.... (replik till morgonens inlägg)
Att jag skulle följa en av mina chefers uppmaning, så här drygt tio år senare. Det trodde jag aldrig. En chef som vi alla verkligen inte gillade och hade dagliga duster med, om det mesta.
Då när uppmaningen gavs, var den inte riktad till mig, men vi arbetskamrater skojade och skrattade gott åt åt både chefen och den personen som blev uppmanad.
Uppmanad till vad undrar ni ?
Det var under ett utveckligssamtal som en av mina dåvarade arbetskamrater blev uppmanad till att ta med sig en kudde och åka ut till en öde ö. Sätta sig där och riktigt, riktigt fundera över , Vad vill jag med mitt liv ?
Att få en sådan uppmaning från sin chef, nja jag vet inte om det är vare sig så uppskattat eller klokt.
Hur som, efter gårdagens besök hos läkaren på US behövde jag också fundera. Fundera över livet. Så jag åkte ut, inte till en öde ö, men långt ut i skogen. Där är det också ganska så öde.
Fundera ja, vad hjälper det att jag funderar ? Hjärnan har så mycket tankar att jag blir helt slut. Skador hit, operationer dit, arbete, försäkringskassan, sjukersättning, tidsbegränsad sjukersättning, läkarintyg, ifråga sättanden; det syns inte att du är sjuk, utförsäkring...
JAG SKREK. Om det var någon i närheten i skogen blev de nog chockade och har skogsskräck för evigt. Jag skrek ett Ronja rövardotter skrik, fast nu inget vårskrik utan ett skrik av... ja jag vet inte vad. Hopplöshet.