Sitter med ett beslut framför mig, från försäkringskassan, jag har fått rätt till ersättning. Det grundar sig på en dom från förvaltningsrätten, jag tog hjälp med överklagan en tredje gång. Utan den domen hade jag troligen fortfarande stått på ruta... , eller någonstans mitt emellan. Tack
Göran Söderlund !
Den 28 oktober presenterade försäkringskassan en uppföljning av de personer som "uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen". Eller som jag och flera andra kallar det -
De som utförsäkrats.Uppföljningen/rapporten finns att läsa på FK /press.
Jag var/är en av dem 53 708 personerna/ 36700 kvinnorna som uppnådde den gränsen under 2010.
Jag var/är en av dem 40 745 personerna/ 28 358 kvinnorna som lämnade sjukförsäkringen.
Vi lämnade den inte för att vi var friska utan för att vi varit sjuka för länge.Jag överklagade två gånger, vare sig sjukersättning eller sjukpenning uppfyllde jag kraven för, så avslag båda gångerna. Så den 28 februari 2010 var det bara att acceptera, mina dagar var slut. Var mitt uppe i att genomgå (ännu) en operation så läget att skriva in sig hos arbetsförmedlingen blev omöjlig. Men 100% frisk blev jag, från ena dagen till den andra.
Om det bara hade känts så bra som det lät...Många telefonsamtal blev det kan jag säga, utan att få svar på vad jag skulle göra. - Jo att jag skulle få en tid för överlämning till AF och kunde jag inte gå dit så var det mitt problem, det framgick i varje samtal.
Överlämning - en oönskad sak från försäkringskassan som ges bort till annan ägare ?
Till sist gav jag upp. Det enda jag fokuserade på var min planerade operation. Resten fick lösa sig,
eller inte, jag orkade faktiskt inte bry mig. Men vad hade jag gjort om jag inte haft min make med inkomst?
En tid in i april, när jag repat mig efter operationen, ilsknade jag till och ringde FK. Frågade vad som händer nu ?
Moment 22 - jag hade ju varit för sjuk för AF och tydligen för frisk för FK. Då blev det fart, dagen efter ringde en annan kvinna från FK och veckan efter var jag
"välkommen" för inskrivning på AF.
Månaderna innan utförsäkringen och under tiden på AFs arbetslivsintroduktion mådde jag mer
"sjukt" än jag någonsin gjort under mina sex år som heltids sjuk. Så jäkla utlämnad och överkörd. Broschyr och informationsdokument kom med posten med överskrifterna -
"Lämnat sjukförsäkringen ?" "Faktablad till dig som arbetssökande" "När dagarna med ersättning tar slut" .
Fasen inget stämde ju !- NEJ, jag hade INTE lämnat sjukförsäkringen, jag hade blivit utkastad.
- NEJ, jag var INTE arbetssökande till 100%, möjligen 25%.
- JA, tydligen var mina dagar med ersättning slut, tyvärr hade jag inte aning om hur lång tid det skulle ta för mig att bli "frisk". Dumt av mig att inte bestämma ett datum när min skada uppstod......
Det är ju så här det är bestämt att det ska vara och gå till, det måste ju vara för alla sjukas bästa. Eller ? Förslaget om den nya sjukförsäkrings reformen röstades igenom. När det gjordes, så till och med applåderades det i riksdagen...
-Jag ska gå igenom arbetslivsintroduktionen. Steg, för steg som är tänkt för mig, bestämde jag mig för. Det gjorde
jag och ytterligare 35 635 personer.
Orken, energin, det lilla som jag hade var borta. Samtidigt blev jag rädd, rädd för känslan över att vara likgiltig inför händelserna. Jag tänkte mycket på,
gör fortfarande idag - de stackars personerna som står helt ensamma i det här. Eller de med psykiska diagnoser, som redan är sköra och mår dåligt.
Det har länge talats om att
"långtids sjuka fastnat i utanförskap". Att jag och de flesta andra
"blivit kvar" i sjukförsäkringen. Ja, som i en lugn och skön tillvaro, lutat oss tillbaka trots vi blivit helt eller delvis friska. Få ersättning för ingenting. Vilket jädrans resonemang ! Alla sjuka, absolut de som varit det under långtid, har läkare, docenter, professorer bakom sig i sina diagnoser. Det är inga sjukintyg eller hälsotillstånd som hittats på. Men ändå avfärdas sjuka som på löpande band. Mycket egendomligt att inte läkarkårens missnöje hörs mera.
Jag är en av dom 18 915 personerna i rapporten som återvänt till sjukförsäkringen.
"långtids sjuka fastnat i utanförskap" - Den gjorda uppföljningen visar att så var inte fallet, vi hade inte fastnat. Att så många har återvänt till sjukförsäkringen efter genomgången arbetslivsintroduktion är en
"överraskning" för regeringen. Nästan 49% är tillbaka i sjukförsäkringen med någon form av ersättning.
Att sjukförsäkringen var uträknad som den såg ut innan förändringen 2008 håller jag med om. Men att sätta en tidsgräns för sjukdagar, det är inte rätt väg att gå. Det gör då rakt ingen nytta, ingen blir friskare av det. Inte ens i ett tidigt skede av sjukstadiet. Gör det någon friskare av att, efter tre/sex månader, behöva fundera på utifall jag skulle klara av att arbeta om jag byter arbete ? Så vida det inte är helt klart att det är ditt arbete som gjort dig sjuk och inte finns möjlighet till återgång. Men VEM kan bestämma eller se det efter tre månader ? För mig har det tagit fem år att komma till den slutsatsen.
Det kom varningens ord från många instanser på många punkter när svar på remissen för sjukförsäkringen skulle ges. Scenarion om hur det nya regelverket skulle slå. Många av dem har tyvärr blivit sanna. Sjuka har hamnat än mer i utanförskap.
Det kanske går att hitta några få, men inte är det många av alla långtidssjuka som skulle tveka med att byta tillvaro.
Att vara friskare eller frisk. Var kommer denna syn på sjuka ifrån, denna misstänksamhet? Att man näst intill är en parasit som inte VILL arbeta, att sjuka människor inte är SÅ sjuka som de är ? Svar på det får jag nog aldrig.
Bloggat:
EttHjärtaRÖTT1,
2,
3,
AlliansFrittSverige,
LO-bloggen,
Egna tidigare blogginlägg:
1,
2,
3
