Semesterreflektioner

Hemma igen efter en skön, mycket skön vecka på Gran Canaria, San Agustin. Att få känna värme, sol i ansiktet och miljöombyte var precis vad jag behövde. Nu har både kropp och själ fått sin beskärda del av avkoppling och njutning.
Besökte samma hotell som för fem år sedan, ett alldeles förträffligt ställe med mycket bra service och trevliga människor.

Alla har vi olika tycke och smak om vad semester är. En del tycker om att åka och fara runt på en det ena en det andra. Det gäller ju både utomlands och om man semestrar i Sverige. Andra gillar total avkoppling, rena "Garfield beteende", sova, sola, bada, äta och dricka helst utan att behöva förflytta sig mer än nödvändigt.
Min vecka på Gran Canaria var en Garfield vecka !
Men så är jag helt utvilad, fullt nöjd och kropp & själ, speciellt kroppen har en värknivå som är helt ok. Jag lever på det några dagar.

Bilden nedan är tagen från vår terrass, nej det är INTE långt till poolen och nej det är INTE långt till havet...
När man kommer utomlands är det mycket som inte är som hemma. Helt naturligt ! Många saker som jag reagerar på och tänker; Skulle jag vilja ha det så ?




En sak är ju det här med Euro. Faan när man ska betala med alla dessa mynt eller har betalat och får växel tillbaka så att de inte ens får plats i plånboken. Är det verkligen nåt att gå tillbaka till, ja jag menar mynt - ett centare(ören) ? Om/När det nu blir ny omröstning för EMU så vet i fasen hur jag röstar. Inte nu bara för att det är jobbigt med alla mynt men ska vi överge kronan ?
Hur som är man verkligen, jag menar VERKLIGEN besvärlig när man ska betala med dessa mynt i affären. Kön växer, inhemska suckar och kassörskan försöker att le lite vänligt mot en när man river runt efter rätt mynt. Puhhh..

Något annat som är skillnad är alkohol. Inte bara att ölen smakar mycket, mycket godare .... utan rent inställningen till alkohol och bilkörning.
En av kvällarna när El Toro och jag satt på restaurang Mälaren, näe inte i Västerås utan på Gran Canaria!, kom fem taxichaufförer och tog rast och för att äta kvällsmat.
De kände restaurang ägarna väl, det märktes. Mat kom på bordet och en flaska vin delades mellan chaufförerena. Det blir "endast" 15-20 cl/person beroende på flaskans storlek, här snackar vi yrkeschaufförer....
Stackars El Toro, han fick inte dricka upp. (för hustrun) På samma restaurang blev vi bjudna på en "matsmältningssnaps". Skulle ha frågat vad det verkligen var för något, men det kan inte varit något hälsosamt att inta kan jag meddela. Det luktade värre än Grappa, det var hög alkoholhalt och det smakade värre än värst. Usch, så hemskt !

Inte alls hemskt, på något sätt och vis, var alkoholen nedan. Ett glas från frysen, upptappat med öl och som intogs i solstolen vid poolen - det kan ju inte bara bli hemskt ! Smakade helt underbart. El Toro beordrade mig badförbud efter att jag avslutat en sådan, men det struntade jag i. Jag badade i alla fall. Obstinat har jag alltid varit, kommer så att förbli.

Från full(t) till tomt, på nästan ingen tid alls !

Området runt poolen är ett "djungelnslag territorium". Tro inte att du kommer dit och tar "min plats", MIN plats, samma solstols plats som JAG haft i.... säkert flera veckor. För att förhindra att just detta sker går gäster ut och tar plats vid poolen långt innan en annan fått upp ögonlocken på morgonen. En morgon tog vi "någons" plats. Sköööönt !

Ja, ja, borta bra men hemma bäst ! Alltid skönt att komma hem, jag längtade hem till mina fyrbenta barn. Jösses, en hel vecka utan pälsar.

Vet inte om det är åldern som gör att jag blir larvigare för varje gång jag är borta, både med att just vara från djuren men också själva resandet. Om något skulle hända, att aldrig mera komma hem. Ja skulle något hända, typ att flyget går i backen, ja då gör det ju det. Inget jag kan göra något åt. Men ändå...

Ofta när jag sitter där, innan boardingen av flyget ska börja, tittar jag mig omkring och tänker; Jaha, det är de här människorna som jag ska dela mina sista timmar med. Sjukt va´?

Men flygresan gick bra, kom upp och ned, helt i sin ordning även denna gång. Håll med om att lite absurt är det minsann, sitta och äta pannbiff och stekt potatis inuti en plåtlåda som tar sig fram i 950 km/h på 12000 meters höjd. Eller ? Kanske bara i mitt huvud..

Hemma är jag i alla fall. Nöjd och belåten. Solbränd är jag också.

En solbränd Helena är en GLAD Helena !