Många, många har tyvärr inte sina föräldrar kvar i livet. Ingen skillnad om man är gammal eller ung, man kan mista dem när som. Tyvärr.
Idag när jag var vid graven hos pappa såg jag ganska få personer som besökte kyrkogården. Men ganska nära, några stengångar bort var det en kille, man, som satt böjd vid en grav. Han kan nog varit ca. femtio-femtiofem år gammal. Han tittade upp lite när jag passerade honom, såg att han såg mycket rörd ut. När han straxt kom i fatt mig vid containern där man kastar skräp såg jag att han torkade tårar.
Försökte titta bort men han såg att jag sett det o sa: - Jag verkligen avskyr den här dagen. Det går visst aldrig över.
Jag log lite "tröstande" och försökte säga nåt men fick inget fram. Lika bra det, vad skulle jag säga ? Han försvann och kvar stod jag.
Inte vet jag, eller kommer att få veta, om mannen känner så varje gång han besöker sin fars grav eller om det just var denna dag som betydde något särskilt ? Många känner ångest, vill inte så gärna gå till kyrkogården. Medan andra, mig inräknat, tycker att det är en fin plats som ger ro och frid. Men visst om jag fått välja hade det inte varit dit jag gått för att "träffa dem".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar