Vissa dagar tänker jag att jag ska hålla en "låg profil" av flera anledningar. Men oftast brister det, även denna gång.
Man kan bara inte sluta förundras, bli arg och besviken, ja helt sanslöst förbannad över sjukförsäkringsreglerna som regeringen införde under 2008.
En "effektivisering av sjukskrivningsprocessen och ett sätt att minska utanförskapet", är några av Alliansens regelförklaringar.
Kiss my...!
Resonemanget är tydligen; Att det är bättre att någon blir arbetslös från sitt arbete, som i dags läget klaras av till 50% och 50% sjukskrivning. Bli arbetslös för att reglerna i sjukförsäkringen är sådana och att försäkringskassan avfärdar bifogade utlåtanden om hälsan/skadan angående den försäkrade från läkare och professorer (asch, behandlande läkare vet ju ändå inget om patienten. De bara hittar på !)
Regler som säger att man tvingas att söka arbete på hela arbetsmarknaden, arbete där man inte belastar den skadade delen, och därmed kan klara ett arbete till 100%.
Att det senaste alternativet med ALL säkerhet skulle göra att vederbörande med snabb fart skulle få en ökad smärta och bli tvingad till sjukskrivning på 100% är tydligen ingen tanke som är värd att tänka.
Bara människor kommer ut ur sitt utanförskap, i alla fall för en tid.....
Av egen erfarenhet, efter samtal med FK, är tydligen både regler och intryck av försäkringskassan att alla som är hemma är det för att vi fastnat i detta.
VI ÄR FAST I UTANFÖRSKAP !
Vi har inte lyckats ta oss tillbaka till arbete igen för att vi går hemma och har det BRA och för att vi inte VILL tillbaka.
Var kommer denna misstro och nedvärderings syn i från ?
Det är tillräckligt knäckande att vara dålig av en eller annan anledning. Inte vara som andra, kanske ha ständig värk, inte kunna göra saker man tidigare kunnat eller orkat.
Det som sker nu med gällande regler är att driva människor än djupare ned och bort från arbete. Läser i DN att i går hade Paula Söderholm på IF Metall tre personer som sa:
"Det är nog dags att lämna in nu", "Vilken skitregering" och "Jag vill inte vara med mer".
-Skitregeringssnacket orkar jag med, men att möta medmänniskor som pratar om att avsluta sina liv för att de kommer hamna i ingenmansland, det är svårt, säger Paula Söderholm.
Skrämmande !? Ja, men det är tyvärr verkligheten.
Läs mer på: DN
Bloggar: Ett Hjärta Rött, Alliansfritt Sverige, Utredarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar