Alla förlorar någon någongång. En del gör det alltför många gånger eller på grymma sätt. Tyvärr förekommer även kombinationen av de båda.
Att gå vidare efter att man förlorat någon, vare sig om personen var sjuk eller lämnade jordelivet hastigt av en olyckshändelse, är chockerande. Att tro att man kan eller är förberedd inför någons bortgång är en helt galen tanke.
Visst, man är förberedd så tillvida att hjärnan möjlig förtsått en sjukprognos som dödlig, inget mera finns att göra. Men där ifrån till att vara förberedd när den dagen kommer då personen avlider - finns inte.
Lika lite som det inte finns någon förberedelse inför ett dödsbud efter olyckshändelse.
Läser debatt artikeln i DN - "Närdöden oväntat slår till måste de sörjande få hjälp”- och tycker att det är mycket tragiskt. Tragiskt att det inte funnits hjälp och stöd till den skrivande när hon som mest behövde det. Eller var det att hon inte visste vart hon skulle vända sig ?
Familj och nära vänner förväntas finnas där och vara till stöd för den sörjande. Men de sörjer ju också, hur och varför ska de kunna vara till stöd för någon annan ?
Men är man lämnad ensam, utan släkt eller vänner, och inte kan ta sig samman eller lyckas söka hjälp själv, då vore det naturligtvis bra att det fanns en enhet som "fångar upp" de som mist någon. Men att det skulle bli en regeringssak, det vet jag inte.
Sorg och sorgearbete är något det sällan pratas om. Det är något man SKA klara av, måste klara av.
Är osäker på hur det fungerar i olika län och sjukhus med hjälp eller stöd till sörjande, kan bara anta att det är säkert stor skillnad eftersom jag själv inte alls kan känna igen mig i den skrivandes berättelse. Har varit lyckligt lottad med bra stöd, i mina händelser.
Alla är vi olika och därmed behöver vi olika hjälp i svåra situationer. Något/Några som alltid finns till hands när det än behövs är kyrkan. Diakoner och jourhavande präst. De är proffs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar