Idag slogs jag (ännu en gång) av hur skört livet är, när besked om en nära väns bortgång når mig. Så fort, så ovetandes. På gott eller ont ?, vet vi inget om vad som kommer att ske, inte ens från dag till dag.
Du liv...
Du liv, vad du ändå är ensamt armt,mot den dröm vi drömde om dig!Och dock ha vi älskande ärligt och varmtsått rosor vid villande stig.
Sått rosor, sått med vår bäste vän,att vattnas av dalarnas dagg -men gingo en höstdag den vägen igenoch blödde av nässlor och tagg.
Du liv, vad du ändå är ensamt långt,när du växer i skuggans ljus!När knopparna torka och hava det trångtbland kullar av sollöst grus.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,låtsar trösta när sol går ner -men hav dina visors buller bort,jag orkar ej höra dem mer!
Här somnar en man från sitt eget ve,här slutar ett djur sin strid -du liv, det var allt du hade att ge och detta är dödens frid.
Dan Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar